Lady JP - confessions of an OCD mindღ

Man kan aldrig riktigt veta vilka ens äkta vänner är. Allting börjar bra, man har kul tillsammans och gör i princip allting tillsammans. Sen helt plötsligt så duger man inte längre, för att vännen har hittat någon annan att göra allting med. Och då kastas man i soporna, bland alla andra vänner som blivit bortkastade när man tröttnat. Jag fattar inte varför det måste vara så, varför vissa bara kan ha en allra bästa vän och ingen annan. Varför är det så? När man är den där personens bästa vän så är man dess klippa. Dit man tar alla sina problem, lastar av dom och får hjälp. Men sen när det kommer någon ny in i bilden så glöms allt det där bort.
Vid det här tillfället så finns det endast två personer som jag litar på, som aldrig har glömt bort mig även om det funnits andra människor i deras liv också. Kontakten har kanske inte varit den bästa med den ena av dom eftersom vi bor så långt ifrån varandra, men ändå så har vi alltid funnits där för varandra. Ända sen barnsben. Det är min äldsta vän som otroligt nog är den enda som funnits kvar sen lågstadiet.
Jag litar på dom här två personerna, för som det är nu så verkar dom inte vilja lämna mig eller någon annan av deras vänner. Där har vi två människor som vet vad äkta vänner står för.
Jag är inte den som säger ''fuck you'' till vänner som kastar bort en i snön för att det nu finns en annan som dom endast ägnar sitt liv åt. Kommer dom tillbaka krypande så kommer jag alltid att ställa upp, för jag kommer ihåg tiderna med dom människorna. Jag skulle aldrig kasta bort en vän som inte har snackat skit, svikit en (förutom att man helt plötsligt inte betyder nånting längre). Dumt? Kanske, men sån är jag. Till och med vänner som har gjort något förjävligt mot mig hjälper jag till och med ibland, för i slutändan så har vi ju faktiskt varit nära vänner, sorgligt nog så gick det snett. Jag förlåter, för jag vet mycket väl att alla gör misstag. Jag har själv gjort det, jag kommer säkerligen att göra fler. Sen vet jag att några av mina så kallade vänner utnyttjar mig just för att jag hjälper till. Men det är deras förlust i slutändan, för det är inte jag som har problemen och det är inte jag som inte klarar av att vara självständig nog att välja mina vänner och sen ta skiten som dom får utan att krypa tillbaka till den enda person som nånsin funnits, men som man varit för självupptagen för att bry sig om. Jag skulle aldrig nånsin kunna utnyttja en vän. Skulle aldrig heller såra någon med flit, kasta ner någon i papperskorgen så fort den personen inte duger.
Men jag tackar dom här två personerna för att dom alltid finns vid min sida, och alltid har gjort det. Vi har snackat hela tiden, förutom när vi är upptagna. För alla människor blir upptagna, men dom här personerna har aldrig svikit mig bara för att dom ''inte orkar''.
Jag hissar äkta vänner så jävla hårt, för den känslan; att inte bara veta att dom står bakom dig, utan att även veta att du står bakom dom, no matter what, ja den känslan är obeskrivlig.
Må Gud alltid vara med er. Även mina vänner som dissar, för jag är en trogen vän. Men jag tar inte exakt vilken skit som helst, och gillar jag inte något får ni fanimej veta det också. Men påstår man sig vara trogen ska man fan vara det också, inte leka något man önskar att man vore bara för att man inte orkar stå för det.

Man låter sig själv ta emot skit för att man inte bryter ihop. I alla fall inte för stunden. Så länge man lever så tar man emot skit, så länge man inte bryter ihop på en gång. Man kan inte sitta och säga att nej jag tar inte den skiten, för så länge man fortsätter kämpa för något man vill uppnå så gör man det. Kroppen kan fungera normalt ändå för att det är inte meningen att allt ska gå som på rosor. Så, för att nå fram till något som man vill uppnå, så måste det bli sår för att man ska lära sig någonting. Alla ger någon ett helvete. Intala sig själv kan man göra att man inte gör det, men för någon så gör du det jobbigt. Det är bara den sanningen som finns, men inte något som man ska lägga ner sitt liv för. Man ger någon ett himmelrike, man ger någon ett helvete. Ibland kan det vara till en och samma person. Så att den personen blir helt förvirrad. Men min slutpunkt här är inte något dåligt. Det är bara sanningen att man måste gå igenom helvetet för att komma till himlen. Man börjar på toppen, vilar på botten och slutar på toppen. Livet är en resa, och det är alltid lättare att hitta om man vet vägen. Det bästa som kan hända är att man hittar någon som ger en ett himmelrike och ett helvete, för det är det mest verkliga som kan hända. Fortsätta rymma från sanningen kan man göra, men man mår bara ännu sämre. Att hitta någon som både gör en så jävla lycklig och så jävla förvirrad på samma gång är det bästa som kan hända. Det är slut med att leta efter en drömvärld för min del. Men det betyder inte att jag tänker sluta kämpa för mina principer och försöka göra världen till en bättre plats att leva på. Faktum är att när man förstår hur det ligger till och accepterar att det bästa man kan göra är ett ge någon något bra och dåligt på samma gång så kommer man ännu längre. Man slutar leva antingen för att göra allting bra eller för att göra allting dåligt, om man nu vill det. Man lever bara i verkligheten, och i slutändan är det det som man mår bäst av. Det låter jättekonstigt, men det är så.

Jag fick precis min VR i posten och kollade på framsidan som jag brukar. Det första jag såg var artikeln om smala tjejer om viktmobbning. Och det här är något som har stört mig riktigt länge. Alltid har jag fått höra saker som ''Gud vad smal du är, du måste äta!'' & ''Jaa du måste väll vara allt bra lycklig, du som är så smal!'' Folk verkar tro att det är mer rätt att kommentera en smal människa än en överviktig. Jag har alltid tyckt att man ska se ut precis som man vill, man är fin hur som helst. Jag har försökt o tänka så om mig också, men att höra anorexiabarn och sånna saker är inte så kul. Jag har alltid varit smal, hur mycket jag än äter. Och jag skulle verkligen inte ha något emot att gå upp några extra kilon! Folk säger ''killar tycker om att ha något att ta i, varför vill du vara så smal?'' Jaa ni det är inte något som jag bestämmer! Tyvärr asså, men att kommentera överviktiga människor är lika illa som att kommentera smala människor! Det gör minst lika ont att höra anorexiabarn som att höra att man är för tjock!

Jag har mina dagar då det här tar åt mig, men jag försöker tänka att man ser ut som man gör, och det är fint och unikt! Så jag har slutat lyssna på alla dom där kommentarerna och försöker acceptera att jag går inte upp i vikt, kommer nog aldrig nånsin att göra det, men det gör det inte mer rätt att kommentera smala människor.
Kände att jag måste skriva av mig det här, för det här är ett viktigt ämne och något som jag själv har levt ut, och det är fler tidningar och så som har börjat ta upp det, och det är jättebra tycker jag! För man kan må lika dåligt, smal eller inte. Jag tycker att det ska få ett stopp! Sluta kalla varandra elaka saker vafan, njut av livet istället?


†

Allting känns bara så konstigt.

Det känns konstigt att folk kan vara så lika men har alla sina egna problem som man hör om. Sen ska man säga vad man tycker, fråga om det finns något man kan göra, för det bästa jag kan göra är att hjälpa. Men det känns så konstigt att... folk kan även vara så olika men ha samma problem. Det känns ännu konstigare.

Jag vet vad jag vill, jag vet vem jag vill vara, målet är inget problem. Det är labyrinten dit som jag irrar runt i och kommer till samma vägar och vändzoner hela tiden och måste göra om allting. Det är nästan så jag har vant mig men samtidigt så går allting trögare och jag blir bara mer och mer förvirrad. Jag vet exakt vem jag vill vara, men är jag den personen? Jag vet vad jag vill, men kommer jag nå det målet snart eller försvinner det bara längre och längre bort, tills det slutligen är helt utom räckhåll?

Allting känns bara så konstigt.