Lady JP - confessions of an OCD mindღ

Man kan aldrig riktigt veta vilka ens äkta vänner är. Allting börjar bra, man har kul tillsammans och gör i princip allting tillsammans. Sen helt plötsligt så duger man inte längre, för att vännen har hittat någon annan att göra allting med. Och då kastas man i soporna, bland alla andra vänner som blivit bortkastade när man tröttnat. Jag fattar inte varför det måste vara så, varför vissa bara kan ha en allra bästa vän och ingen annan. Varför är det så? När man är den där personens bästa vän så är man dess klippa. Dit man tar alla sina problem, lastar av dom och får hjälp. Men sen när det kommer någon ny in i bilden så glöms allt det där bort.
Vid det här tillfället så finns det endast två personer som jag litar på, som aldrig har glömt bort mig även om det funnits andra människor i deras liv också. Kontakten har kanske inte varit den bästa med den ena av dom eftersom vi bor så långt ifrån varandra, men ändå så har vi alltid funnits där för varandra. Ända sen barnsben. Det är min äldsta vän som otroligt nog är den enda som funnits kvar sen lågstadiet.
Jag litar på dom här två personerna, för som det är nu så verkar dom inte vilja lämna mig eller någon annan av deras vänner. Där har vi två människor som vet vad äkta vänner står för.
Jag är inte den som säger ''fuck you'' till vänner som kastar bort en i snön för att det nu finns en annan som dom endast ägnar sitt liv åt. Kommer dom tillbaka krypande så kommer jag alltid att ställa upp, för jag kommer ihåg tiderna med dom människorna. Jag skulle aldrig kasta bort en vän som inte har snackat skit, svikit en (förutom att man helt plötsligt inte betyder nånting längre). Dumt? Kanske, men sån är jag. Till och med vänner som har gjort något förjävligt mot mig hjälper jag till och med ibland, för i slutändan så har vi ju faktiskt varit nära vänner, sorgligt nog så gick det snett. Jag förlåter, för jag vet mycket väl att alla gör misstag. Jag har själv gjort det, jag kommer säkerligen att göra fler. Sen vet jag att några av mina så kallade vänner utnyttjar mig just för att jag hjälper till. Men det är deras förlust i slutändan, för det är inte jag som har problemen och det är inte jag som inte klarar av att vara självständig nog att välja mina vänner och sen ta skiten som dom får utan att krypa tillbaka till den enda person som nånsin funnits, men som man varit för självupptagen för att bry sig om. Jag skulle aldrig nånsin kunna utnyttja en vän. Skulle aldrig heller såra någon med flit, kasta ner någon i papperskorgen så fort den personen inte duger.
Men jag tackar dom här två personerna för att dom alltid finns vid min sida, och alltid har gjort det. Vi har snackat hela tiden, förutom när vi är upptagna. För alla människor blir upptagna, men dom här personerna har aldrig svikit mig bara för att dom ''inte orkar''.
Jag hissar äkta vänner så jävla hårt, för den känslan; att inte bara veta att dom står bakom dig, utan att även veta att du står bakom dom, no matter what, ja den känslan är obeskrivlig.
Må Gud alltid vara med er. Även mina vänner som dissar, för jag är en trogen vän. Men jag tar inte exakt vilken skit som helst, och gillar jag inte något får ni fanimej veta det också. Men påstår man sig vara trogen ska man fan vara det också, inte leka något man önskar att man vore bara för att man inte orkar stå för det.