Det bara är så.
Ibland när man sitter o tänker på en massa saker så kan man bestämma sig för att ändra på vissa saker. Så har jag tänkt många gånger, och det funkar typ ett tag, men sen kommer man tillbaka till det där stället igen där man var från början. Det är väldigt svårt o ändra sin personlighet, och man borde vara nöjd med den man är, skita i att folk skäller på en för att man kanske är en bitch, eller för att man är feg, eller hur man helt enkelt är som person. Men vi skiter oftast inte i vad andra tycker, utan vi tar åt oss och bestämmer om och om igen för att ändra på oss, men den där personligheten finns alltid kvar under ytan. Så varför kan vi inte bara acceptera varandra som vi är? Varför ska vi hålla på o hacka på varandra bara för att man inte är som alla andra vill att man ska vara.
Ibland kan jag skratta och säga att jag är den jag är, jag har humörsvängningar, jag skrattar åt nästan vad som helst hela tiden, jag kan vara riktigt känslig. Men vissa dagar om någon säger åt mig att sluta upp med det jag gör, så går jag iväg o sätter mig och håller käften. För man orkar alltid inte försvara sig själv eller börja tjaffsa med någon för att man inte är som den vill att man ska vara. Speciellt inte när det händer ofta, när man har en starkt personlighet och är sig själv hela tiden.
Men jag tycker att det är sjukt synd att man inte bara kan få vara sig själv, till och med jag tröttnar på vissa människor för att dom kanske är för på, för att dom tjatar om samma saker hela tiden, för att dom skryter och har sig. Det borde inte vara så.
Men who am I kidding? Det skulle vara en drömvärld, haha.
Nu har jag öppnat min hjärna, som jag kan göra ibland, en liten del av min rubbade personlighet ;)
†
Kommentarer
Trackback
