Tidiga torsdagsfunderingar.
Kärlek...
Det är något som jag aldrig kommer tröttna på. Men samtidigt så är det förjävligt jobbigt. Jag har alltid varit den som gör saker för den jag är tillsammans med, för älskar man någon så vill man ju att den personen ska vara så lycklig som möjligt. Men jag har märkt att man kan bli så kär så man är som förfrusen, man vet inte alltid riktigt vad man ska göra, hur man ska bete sig. Det är liksom som att hela kroppen fylls med något underbart, något så underbart som man aldrig har upplevt förut. Det känns ända ut i fingertopparna att man är kär, och samtidigt som det är underbart så är det skrämmande. Väldigt skrämmande.
Man gör vad som helst för den personen, skulle han/hon vara lyckligare utan en så lämnar man den. Så länge personen är lycklig. Man får så många tankar i huvudet om vad man vill göra, hur mycket man vill visa att man älskar. Men när det väl kommer till kritan så är det så svårt, för man vill göra allting så perfekt som möjligt. Men allting kan inte vara perfekt, hur mycket man än önskar att det vore så.
Ibland blir det bara helt fel, och personen man älskar kan få intrycket att man inte älskar dom, eftersom man blir helt mållös när han/hon säger hur mycket den älskar dig. Hur vacker man är i personens ögon, och man bara inser vilken underbar person man har träffat.
Jag vet att jag inte alltid är så lätt o leva med. Jag kan vara ganska känslig, har mycket humörsvängningar och blir sjukt lätt orolig och får tankar om att något kan ha hänt. För om något skulle hända den jag älskar så vet jag inte hur jag skulle hantera det, för det vore som att förlora det mest dyrbara jag har. Och det vill ju ingen. Jag kan bestämma mig för att sluta vara så orolig, att ingenting har hänt. Men jag kan få dom där tankarna mitt ut i ingenstans, då måste jag försäkra mig om att han mår bra. Det är det som är skrämmande med kärleken.
Men det underbara tar över det skrämmande. Man vet att man är kär när man ler när man tänker på personen, att man kan ligga vaken länge innan man somnar och sakna personen och önskar att han/hon ligger breve en. För varje kyss så pirrar det i kroppen och man blir bara mer och mer upphetsad.
Kärlek...
Vad kan man säga? Det är skrämmande underbart.
Det är något som jag aldrig kommer tröttna på. Men samtidigt så är det förjävligt jobbigt. Jag har alltid varit den som gör saker för den jag är tillsammans med, för älskar man någon så vill man ju att den personen ska vara så lycklig som möjligt. Men jag har märkt att man kan bli så kär så man är som förfrusen, man vet inte alltid riktigt vad man ska göra, hur man ska bete sig. Det är liksom som att hela kroppen fylls med något underbart, något så underbart som man aldrig har upplevt förut. Det känns ända ut i fingertopparna att man är kär, och samtidigt som det är underbart så är det skrämmande. Väldigt skrämmande.
Man gör vad som helst för den personen, skulle han/hon vara lyckligare utan en så lämnar man den. Så länge personen är lycklig. Man får så många tankar i huvudet om vad man vill göra, hur mycket man vill visa att man älskar. Men när det väl kommer till kritan så är det så svårt, för man vill göra allting så perfekt som möjligt. Men allting kan inte vara perfekt, hur mycket man än önskar att det vore så.
Ibland blir det bara helt fel, och personen man älskar kan få intrycket att man inte älskar dom, eftersom man blir helt mållös när han/hon säger hur mycket den älskar dig. Hur vacker man är i personens ögon, och man bara inser vilken underbar person man har träffat.
Jag vet att jag inte alltid är så lätt o leva med. Jag kan vara ganska känslig, har mycket humörsvängningar och blir sjukt lätt orolig och får tankar om att något kan ha hänt. För om något skulle hända den jag älskar så vet jag inte hur jag skulle hantera det, för det vore som att förlora det mest dyrbara jag har. Och det vill ju ingen. Jag kan bestämma mig för att sluta vara så orolig, att ingenting har hänt. Men jag kan få dom där tankarna mitt ut i ingenstans, då måste jag försäkra mig om att han mår bra. Det är det som är skrämmande med kärleken.
Men det underbara tar över det skrämmande. Man vet att man är kär när man ler när man tänker på personen, att man kan ligga vaken länge innan man somnar och sakna personen och önskar att han/hon ligger breve en. För varje kyss så pirrar det i kroppen och man blir bara mer och mer upphetsad.
Kärlek...
Vad kan man säga? Det är skrämmande underbart.
†
Kommentarer
Trackback
